(Läs förgående inlägg: Midsommaren jag aldrig glömmer, del 1 för att få kontexten).

När jag kom tillbaka till de andra två så sov Ebba på en brits. Micke hade kommit och han vankade av och an i rummet. Mary tittade på YouTube på Mickes telefon. När han märkte att jag kom in dit, rödgråten och allt så tröstade han mig inte. Det han sa var att detta var mitt fel. Mitt fel att Samantha nu kanske inte skulle klara sig. Jag som gav henne det hon var allergisk mot. Jag fick skulden för att i princip dödat mitt barn. Efter några timmar i den här salen, som bara kändes som dödens väntan för mig, så fick vi gå upp till Barn – intensiven dit de hade flyttat Samantha. Vi beslöt oss för att jag skulle gå in till henne först, på egen hand. Sedan – om jag kände att det var rätt beslut så skulle tjejerna också få gå in och se henne. Och det var detta jag kom in till…

Min lilla älskade dotter låg nedsövd i en respirator. Hon hade fler sladdar och slangar än jag egentligen kan räkna upp nu. Hon hade säkert 10 stycken mediciner som gick in i henne samtidigt, via hennes dropp. Ingen visste hur länge hon skulle behöva ligga nedsövd, det var fortfarande riktigt kritiskt. Hennes kropp verkade inte ta emot adrenalinet som de kontinuerligt fortfarande gav henne i droppet. Jag tog dessa kort och gick sedan ut till Micke och tjejerna som satt i BIVAS (barnintensiven) väntrum. Jag visade barnen och förklarade att Samantha inte kunde leka med dem nu, att det var ungefär som att hon sov. De skulle inte få ligga bredvid henne eller röra sladdarna (förklarade lite mer pedagogiskt då men ja ni förstår). När Mary gick in dit och såg henne ligga så, det enda hon gjorde då var att lägga hennes favorit-gosedjur (Anna från Frozen) intill Samantha, så att hon inte skulle vara så ensam.

Micke tog med sig Mary och Ebba tillbaka till hotellet så att de kunde få i sig middag och sedan få sova. Jag själv satt kvar hos Samantha i några ändlösa timmar kändes det som. Tiden gick väldigt sakta och jag var fortfarande samma vrak som då jag sa hejdå till henne i trauma-rummet. Samtidigt passade Micke på att göra en uppdatering på Facebook.

Först vid 23 på kvällen gick jag över till patienthotellet på andra sidan gatan. Där gick jag direkt upp till rummet, satte mig och skrev två dikter om kvällens känslor och allting som skett den dagen. Sedan somnade jag på sängen. Klev upp på morgonen och ringde till avdelningen för att höra hur det var med henne. Tog en snabb dusch och åt lite frukost på stående fot. Gick tillbaka till Samantha. Där hade kroppen fortfarande inte riktigt velat reagera positivt på adrenalinet (så fort de försökte stänga av adrenalindroppet hade all reaktion på allergin ökat igen).

När klockan närmade sig 11 på förmiddagen så började hon bli orolig, hon var på väg att vakna upp av sig själv. Detta hade ingen förutsett kunde ske så snabbt. Precis då ringde Micke men jag kunde inte ta det då så en ur personalen smsade och sa att Samantha håller på att vakna och att jag skulle höra av mig sedan. Detta gjorde honom ännu mer rasande och typ ringde hela tiden – tills jag själv skrev att ”Allt är bra, hör av mig sedan.”… Och då hon vaknade så fick de skynda sig att dra ut alla slangar ur munnen på henne för hon kunde tydligen andas av sig själv igen. Och vilken sne”fylla” hon fick. Skrek, grät, sparkade omkring sig och slog till mig några gånger innan jag ”halvt om halvt” tvingade henne in i min famn, de gav henne lugnande och hon fick sova ett tag på den medicinen… Och där låg jag med henne i säkert över två timmar. Bara så.. Kramandes. Efter ett tag skickade jag lite bilder till Micke och visade att hon hade fått slippa respiratorn, att hon hade vaknat till och sådant.

Då Micke kom med tjejerna framåt eftermiddagen fick de alla säga hej till henne, hon svarade dem. Det.. Det var nog det mest underbaraste ”Hej” jag någonsin har hört. Kan ni förstå lyckan jag kände?! Samantha hade klarat sig. Hon var på bättringsvägen. Micke åker återigen tillbaka till hotellet med Mary och Ebba. Han uppdaterade allting på Facebook igen och någon timme senare så pratade vi på FaceTime med tjejerna och Micke. Samantha ville visa dem att hon nu var mer vaken, att hon mådde bättre. Vinkade lite slött. Men oj, vad jag var lycklig och otroligt tacksam för all hjälp sjukvården gett oss.

Vi fick bli kvar på BIVA till framåt kvällen på midsommardagen innan det kom en sjuktransport och vi flyttades till ett annat sjukhus. Där blev vi kvar ett dygn till ungefär innan de ansåg att Samantha blivit så pass bra att vi / hon blev frisläppt. Vi fick med oss adrenalinsprutor, allergimediciner och allting. Hon hade klarat sig, vi åkte tillbaka till Huskvarna dagen efter midsommardagen, jag och tjejerna. Vi åkte med tåg. Jag är bara så tacksam över att jag inte behövde begrava henne. Jag är så tacksam över vårdens alla insatser. Jag är så tacksam för den läkaren på Junibacken som hjälpte till med det hon kunde. Hennes trygga närvaro gjorde allt så mycket ”lättare” att hantera.