Kategoriarkiv: Samantha

Midsommaren jag aldrig glömmer, del 2

Lämna ett svar

(Läs förgående inlägg: Midsommaren jag aldrig glömmer, del 1 för att få kontexten).

När jag kom tillbaka till de andra två så sov Ebba på en brits. Micke hade kommit och han vankade av och an i rummet. Mary tittade på YouTube på Mickes telefon. När han märkte att jag kom in dit, rödgråten och allt så tröstade han mig inte. Det han sa var att detta var mitt fel. Mitt fel att Samantha nu kanske inte skulle klara sig. Jag som gav henne det hon var allergisk mot. Jag fick skulden för att i princip dödat mitt barn. Efter några timmar i den här salen, som bara kändes som dödens väntan för mig, så fick vi gå upp till Barn – intensiven dit de hade flyttat Samantha. Vi beslöt oss för att jag skulle gå in till henne först, på egen hand. Sedan – om jag kände att det var rätt beslut så skulle tjejerna också få gå in och se henne. Och det var detta jag kom in till…

Min lilla älskade dotter låg nedsövd i en respirator. Hon hade fler sladdar och slangar än jag egentligen kan räkna upp nu. Hon hade säkert 10 stycken mediciner som gick in i henne samtidigt, via hennes dropp. Ingen visste hur länge hon skulle behöva ligga nedsövd, det var fortfarande riktigt kritiskt. Hennes kropp verkade inte ta emot adrenalinet som de kontinuerligt fortfarande gav henne i droppet. Jag tog dessa kort och gick sedan ut till Micke och tjejerna som satt i BIVAS (barnintensiven) väntrum. Jag visade barnen och förklarade att Samantha inte kunde leka med dem nu, att det var ungefär som att hon sov. De skulle inte få ligga bredvid henne eller röra sladdarna (förklarade lite mer pedagogiskt då men ja ni förstår). När Mary gick in dit och såg henne ligga så, det enda hon gjorde då var att lägga hennes favorit-gosedjur (Anna från Frozen) intill Samantha, så att hon inte skulle vara så ensam.

Micke tog med sig Mary och Ebba tillbaka till hotellet så att de kunde få i sig middag och sedan få sova. Jag själv satt kvar hos Samantha i några ändlösa timmar kändes det som. Tiden gick väldigt sakta och jag var fortfarande samma vrak som då jag sa hejdå till henne i trauma-rummet. Samtidigt passade Micke på att göra en uppdatering på Facebook.

Först vid 23 på kvällen gick jag över till patienthotellet på andra sidan gatan. Där gick jag direkt upp till rummet, satte mig och skrev två dikter om kvällens känslor och allting som skett den dagen. Sedan somnade jag på sängen. Klev upp på morgonen och ringde till avdelningen för att höra hur det var med henne. Tog en snabb dusch och åt lite frukost på stående fot. Gick tillbaka till Samantha. Där hade kroppen fortfarande inte riktigt velat reagera positivt på adrenalinet (så fort de försökte stänga av adrenalindroppet hade all reaktion på allergin ökat igen).

När klockan närmade sig 11 på förmiddagen så började hon bli orolig, hon var på väg att vakna upp av sig själv. Detta hade ingen förutsett kunde ske så snabbt. Precis då ringde Micke men jag kunde inte ta det då så en ur personalen smsade och sa att Samantha håller på att vakna och att jag skulle höra av mig sedan. Detta gjorde honom ännu mer rasande och typ ringde hela tiden – tills jag själv skrev att ”Allt är bra, hör av mig sedan.”… Och då hon vaknade så fick de skynda sig att dra ut alla slangar ur munnen på henne för hon kunde tydligen andas av sig själv igen. Och vilken sne”fylla” hon fick. Skrek, grät, sparkade omkring sig och slog till mig några gånger innan jag ”halvt om halvt” tvingade henne in i min famn, de gav henne lugnande och hon fick sova ett tag på den medicinen… Och där låg jag med henne i säkert över två timmar. Bara så.. Kramandes. Efter ett tag skickade jag lite bilder till Micke och visade att hon hade fått slippa respiratorn, att hon hade vaknat till och sådant.

Då Micke kom med tjejerna framåt eftermiddagen fick de alla säga hej till henne, hon svarade dem. Det.. Det var nog det mest underbaraste ”Hej” jag någonsin har hört. Kan ni förstå lyckan jag kände?! Samantha hade klarat sig. Hon var på bättringsvägen. Micke åker återigen tillbaka till hotellet med Mary och Ebba. Han uppdaterade allting på Facebook igen och någon timme senare så pratade vi på FaceTime med tjejerna och Micke. Samantha ville visa dem att hon nu var mer vaken, att hon mådde bättre. Vinkade lite slött. Men oj, vad jag var lycklig och otroligt tacksam för all hjälp sjukvården gett oss.

Vi fick bli kvar på BIVA till framåt kvällen på midsommardagen innan det kom en sjuktransport och vi flyttades till ett annat sjukhus. Där blev vi kvar ett dygn till ungefär innan de ansåg att Samantha blivit så pass bra att vi / hon blev frisläppt. Vi fick med oss adrenalinsprutor, allergimediciner och allting. Hon hade klarat sig, vi åkte tillbaka till Huskvarna dagen efter midsommardagen, jag och tjejerna. Vi åkte med tåg. Jag är bara så tacksam över att jag inte behövde begrava henne. Jag är så tacksam över vårdens alla insatser. Jag är så tacksam för den läkaren på Junibacken som hjälpte till med det hon kunde. Hennes trygga närvaro gjorde allt så mycket ”lättare” att hantera.

Klart man ska få pannkakor klockan 03.30 på morgonen om man vaknar upp och är hungrig och inte fått mat på 2,5 dygn.

Midsommaren jag aldrig glömmer, del 1

Lämna ett svar

Veckan vid midsommar 2018 följde jag och flickorna (då fanns bara Samantha, Mary och Ebba) med deras pappa till Stockholm. Han skulle jobba på Friends Arena då, samtidigt som jag och flickorna fick lite semester. Hotellfrukost, roa oss på stan och lite sådant. När det mesta var stängt på midsommaraftonen åkte vi till Junibacken för att tjejerna skulle få uppleva Astrid Lindgrens värld med allt vad det innebar. Vi lekte i några timmar innan det var dags för en Pippi – show. Den älskade tjejerna (och jag!).

Sedan var det dags för lunch. Vi stod i evigheter (kändes det som när man var där som ensam vuxen med en 5-åring, en 4-åring och en 2,5 åring som började bli hungriga). Jag beställde köttbullar med mos till flickorna samtidigt som jag tog en köttbit med stekt potatis till. De började äta lite på sin mat samtidigt som de ville smaka på min mat med.. Och det var då allting började… Samantha hann knappt tugga färdigt innan hon klagade på att det kliade i halsen. Ögonen och läpparna svullnade upp fort, jag sprang till köket och frågade vad för kryddor / ingredienser de haft i maten. Fick en lapp på detta. Men när jag väl fått den lappen så kunde hon inte andas, Samantha. Hela hon blev livrädd. Blå i ansiktet och ja skrek för allt hon var värd. Jag sprang tillbaka till vårt bord, med Samantha i famnen, där vi hade suttit och grabbade tag i våra påsar vi haft med oss samt sa åt tjejerna att springa före mig ut. Väl ute på gården fick jag bara släppa påsarna och lät de andra två flickorna leka på gården på egen hand. Jag fick panik. Vad skulle jag göra?!

Den som kom ut efter mig från Junibacken visades sig vara en läkare som var där med sin egna familj. Hon satte sig vid mig och ringde 112. Hon fick säga till mig vad de sade i telefonen, för jag hörde inte. Fick ge astma-medicin bara för att det var det enda vi hade med oss (visste ju inte om dessa allergier innan). Hon skrek av orolighet, ångest, ingen andning knappt. Tillslut kom ambulansen med två bilar och de gav henne genast adrenalin. Jag och Samantha fick åka i den ena. Mary och Ebba fick åka i den andra ambulansen. Halvvägs till Astrid Lindgrens sjukhus så tystnar Samantha. Hon …. Jag trodde då att det var kört. Jag trodde då att jag höll på att förlora min äldsta, min förstfödda dotter. När vi i den första bilen kom fram sprang de iväg med Samantha till traumasalen samtidigt som jag fick stå kvar och vänta in den andra bilen, med mina andra barn i. Vi blev sedan visade in i ett rum tvärs över från där Samantha var. Jag ringde Micke redan i ambulansen, han skulle komma då han hade möjlighet att ta sig ifrån arenan.

Traumasalen

Tillslut kom en ur personalen som kunde sitta med Mary och Ebba, så att jag kunde gå in till Samantha en stund. Där låg hon. Redan uppkopplad till en hel del sladdar. De höll på att klippa upp hennes kläder. De hade inte lyckats intubera henne, det var för svullet och adrenalinet hade inte riktigt kunnat hjälpa, inte heller de andra läkemedlen de redan försökt med. De började fundera på om de skulle behöva en ECMO (en lung- och hjärt maskin som renar blodet utanför kroppen). Jag stod där. Samantha hade ögonen öppna, de var fyllda med skräck. Hon skrek inget, hon bara såg så jävulskt rädd ut att jag själv började gråta. Jag stod där. Jag gick fram till henne, tryckte hårt hennes hand. Jag fick stå där och säga hejdå till min dotter. Fick säga åt henne att allt var bra, att det skulle bli bättre, de jobbade alla på att hon skulle få må bra igen. Tillslut fick jag faktiskt säga att det var okej att släppa taget. Sov du, sa jag till henne. Och så sövde de ner henne. Och det var ta mig fan det hemskaste och jobbigaste jag varit med om. Där och då trodde jag inte att de skulle lyckas få liv i henne igen ärligt talat. Jag trodde att jag nu fått säga hejdå till min dotter, att hon en sista gång fått höra att jag älskar henne.

Mina stora tjejer

Lämna ett svar

Samantha och Mary är just nu 11 och 10 år gamla. Mina pseudotvillingar. Mina äldsta flickor. Oj, vilka samtal vi har ibland. Och vad kloka ni börjar bli. Fortsätt vara så nyfikna på livet och på allting runtomkring er. Fortsätt ta reda på saker, fortsätt lära er saker. Fortsätt utvecklas till de fantastiska kvinnor jag vet att ni kommer bli! Älskar er två något så oerhört mycket.

Samanthas födelsedagspresent

Lämna ett svar

Ikväll var en helt underbar kväll tillsammans med Samantha. Vi åkte in till Jönköping och såg på en live konsert med en orkester som spelade musiken från Harry Potter filmerna. Så underbart det var att få med mig henne på detta, vi som delar samma intresse och allting. Det gav mig så mycket att se henne så ivrig inför någonting. Och så till råga på allt så vann hon 50 points till hennes elevhem (Slytherin). Den som gav henne de poängen är han som i filmerna spelar Frank Longbottom (Nevilles pappa). Tack Samantha för en trevlig kväll ihop!

Samantha blir 11 år

Lämna ett svar

Idag fyller min äldsta dotter år. Hon blir 11 år, tänk att jag har fått varit äran att vara mamma i 11 år nu. Det är inte klokt vad tiden går. Jag menar.. Här sitter jag 11 år senare och blivit mamma till ytterligare tre underbara flickor och bonusmamma till tre. Utan barnen vore livet så otroligt tråkigt.

Samantha. Du är så otroligt nyfiken, livsglädjen sprudlar från dig. Du är verkligen en solstråle som vill veta allt. Du har så lätt för språk och suger till dig allt om engelska bland annat. Du tar på dig lite väl mycket ansvar över dina syskon som du inte borde ha som elvaåring men.. jag älskar att se din omtanke om dem, hur din omsorg och hur din medmänsklighet låter dig vara behjälplig när du behövs. Älskar din godhet, din ödmjukhet och din envishet. Älskar dig!