Författararkiv: Annica Magnusson

Midsommaren jag aldrig glömmer, del 2

Lämna ett svar

(Läs förgående inlägg: Midsommaren jag aldrig glömmer, del 1 för att få kontexten).

När jag kom tillbaka till de andra två så sov Ebba på en brits. Micke hade kommit och han vankade av och an i rummet. Mary tittade på YouTube på Mickes telefon. När han märkte att jag kom in dit, rödgråten och allt så tröstade han mig inte. Det han sa var att detta var mitt fel. Mitt fel att Samantha nu kanske inte skulle klara sig. Jag som gav henne det hon var allergisk mot. Jag fick skulden för att i princip dödat mitt barn. Efter några timmar i den här salen, som bara kändes som dödens väntan för mig, så fick vi gå upp till Barn – intensiven dit de hade flyttat Samantha. Vi beslöt oss för att jag skulle gå in till henne först, på egen hand. Sedan – om jag kände att det var rätt beslut så skulle tjejerna också få gå in och se henne. Och det var detta jag kom in till…

Min lilla älskade dotter låg nedsövd i en respirator. Hon hade fler sladdar och slangar än jag egentligen kan räkna upp nu. Hon hade säkert 10 stycken mediciner som gick in i henne samtidigt, via hennes dropp. Ingen visste hur länge hon skulle behöva ligga nedsövd, det var fortfarande riktigt kritiskt. Hennes kropp verkade inte ta emot adrenalinet som de kontinuerligt fortfarande gav henne i droppet. Jag tog dessa kort och gick sedan ut till Micke och tjejerna som satt i BIVAS (barnintensiven) väntrum. Jag visade barnen och förklarade att Samantha inte kunde leka med dem nu, att det var ungefär som att hon sov. De skulle inte få ligga bredvid henne eller röra sladdarna (förklarade lite mer pedagogiskt då men ja ni förstår). När Mary gick in dit och såg henne ligga så, det enda hon gjorde då var att lägga hennes favorit-gosedjur (Anna från Frozen) intill Samantha, så att hon inte skulle vara så ensam.

Micke tog med sig Mary och Ebba tillbaka till hotellet så att de kunde få i sig middag och sedan få sova. Jag själv satt kvar hos Samantha i några ändlösa timmar kändes det som. Tiden gick väldigt sakta och jag var fortfarande samma vrak som då jag sa hejdå till henne i trauma-rummet. Samtidigt passade Micke på att göra en uppdatering på Facebook.

Först vid 23 på kvällen gick jag över till patienthotellet på andra sidan gatan. Där gick jag direkt upp till rummet, satte mig och skrev två dikter om kvällens känslor och allting som skett den dagen. Sedan somnade jag på sängen. Klev upp på morgonen och ringde till avdelningen för att höra hur det var med henne. Tog en snabb dusch och åt lite frukost på stående fot. Gick tillbaka till Samantha. Där hade kroppen fortfarande inte riktigt velat reagera positivt på adrenalinet (så fort de försökte stänga av adrenalindroppet hade all reaktion på allergin ökat igen).

När klockan närmade sig 11 på förmiddagen så började hon bli orolig, hon var på väg att vakna upp av sig själv. Detta hade ingen förutsett kunde ske så snabbt. Precis då ringde Micke men jag kunde inte ta det då så en ur personalen smsade och sa att Samantha håller på att vakna och att jag skulle höra av mig sedan. Detta gjorde honom ännu mer rasande och typ ringde hela tiden – tills jag själv skrev att ”Allt är bra, hör av mig sedan.”… Och då hon vaknade så fick de skynda sig att dra ut alla slangar ur munnen på henne för hon kunde tydligen andas av sig själv igen. Och vilken sne”fylla” hon fick. Skrek, grät, sparkade omkring sig och slog till mig några gånger innan jag ”halvt om halvt” tvingade henne in i min famn, de gav henne lugnande och hon fick sova ett tag på den medicinen… Och där låg jag med henne i säkert över två timmar. Bara så.. Kramandes. Efter ett tag skickade jag lite bilder till Micke och visade att hon hade fått slippa respiratorn, att hon hade vaknat till och sådant.

Då Micke kom med tjejerna framåt eftermiddagen fick de alla säga hej till henne, hon svarade dem. Det.. Det var nog det mest underbaraste ”Hej” jag någonsin har hört. Kan ni förstå lyckan jag kände?! Samantha hade klarat sig. Hon var på bättringsvägen. Micke åker återigen tillbaka till hotellet med Mary och Ebba. Han uppdaterade allting på Facebook igen och någon timme senare så pratade vi på FaceTime med tjejerna och Micke. Samantha ville visa dem att hon nu var mer vaken, att hon mådde bättre. Vinkade lite slött. Men oj, vad jag var lycklig och otroligt tacksam för all hjälp sjukvården gett oss.

Vi fick bli kvar på BIVA till framåt kvällen på midsommardagen innan det kom en sjuktransport och vi flyttades till ett annat sjukhus. Där blev vi kvar ett dygn till ungefär innan de ansåg att Samantha blivit så pass bra att vi / hon blev frisläppt. Vi fick med oss adrenalinsprutor, allergimediciner och allting. Hon hade klarat sig, vi åkte tillbaka till Huskvarna dagen efter midsommardagen, jag och tjejerna. Vi åkte med tåg. Jag är bara så tacksam över att jag inte behövde begrava henne. Jag är så tacksam över vårdens alla insatser. Jag är så tacksam för den läkaren på Junibacken som hjälpte till med det hon kunde. Hennes trygga närvaro gjorde allt så mycket ”lättare” att hantera.

Klart man ska få pannkakor klockan 03.30 på morgonen om man vaknar upp och är hungrig och inte fått mat på 2,5 dygn.

Midsommaren jag aldrig glömmer, del 1

Lämna ett svar

Veckan vid midsommar 2018 följde jag och flickorna (då fanns bara Samantha, Mary och Ebba) med deras pappa till Stockholm. Han skulle jobba på Friends Arena då, samtidigt som jag och flickorna fick lite semester. Hotellfrukost, roa oss på stan och lite sådant. När det mesta var stängt på midsommaraftonen åkte vi till Junibacken för att tjejerna skulle få uppleva Astrid Lindgrens värld med allt vad det innebar. Vi lekte i några timmar innan det var dags för en Pippi – show. Den älskade tjejerna (och jag!).

Sedan var det dags för lunch. Vi stod i evigheter (kändes det som när man var där som ensam vuxen med en 5-åring, en 4-åring och en 2,5 åring som började bli hungriga). Jag beställde köttbullar med mos till flickorna samtidigt som jag tog en köttbit med stekt potatis till. De började äta lite på sin mat samtidigt som de ville smaka på min mat med.. Och det var då allting började… Samantha hann knappt tugga färdigt innan hon klagade på att det kliade i halsen. Ögonen och läpparna svullnade upp fort, jag sprang till köket och frågade vad för kryddor / ingredienser de haft i maten. Fick en lapp på detta. Men när jag väl fått den lappen så kunde hon inte andas, Samantha. Hela hon blev livrädd. Blå i ansiktet och ja skrek för allt hon var värd. Jag sprang tillbaka till vårt bord, med Samantha i famnen, där vi hade suttit och grabbade tag i våra påsar vi haft med oss samt sa åt tjejerna att springa före mig ut. Väl ute på gården fick jag bara släppa påsarna och lät de andra två flickorna leka på gården på egen hand. Jag fick panik. Vad skulle jag göra?!

Den som kom ut efter mig från Junibacken visades sig vara en läkare som var där med sin egna familj. Hon satte sig vid mig och ringde 112. Hon fick säga till mig vad de sade i telefonen, för jag hörde inte. Fick ge astma-medicin bara för att det var det enda vi hade med oss (visste ju inte om dessa allergier innan). Hon skrek av orolighet, ångest, ingen andning knappt. Tillslut kom ambulansen med två bilar och de gav henne genast adrenalin. Jag och Samantha fick åka i den ena. Mary och Ebba fick åka i den andra ambulansen. Halvvägs till Astrid Lindgrens sjukhus så tystnar Samantha. Hon …. Jag trodde då att det var kört. Jag trodde då att jag höll på att förlora min äldsta, min förstfödda dotter. När vi i den första bilen kom fram sprang de iväg med Samantha till traumasalen samtidigt som jag fick stå kvar och vänta in den andra bilen, med mina andra barn i. Vi blev sedan visade in i ett rum tvärs över från där Samantha var. Jag ringde Micke redan i ambulansen, han skulle komma då han hade möjlighet att ta sig ifrån arenan.

Traumasalen

Tillslut kom en ur personalen som kunde sitta med Mary och Ebba, så att jag kunde gå in till Samantha en stund. Där låg hon. Redan uppkopplad till en hel del sladdar. De höll på att klippa upp hennes kläder. De hade inte lyckats intubera henne, det var för svullet och adrenalinet hade inte riktigt kunnat hjälpa, inte heller de andra läkemedlen de redan försökt med. De började fundera på om de skulle behöva en ECMO (en lung- och hjärt maskin som renar blodet utanför kroppen). Jag stod där. Samantha hade ögonen öppna, de var fyllda med skräck. Hon skrek inget, hon bara såg så jävulskt rädd ut att jag själv började gråta. Jag stod där. Jag gick fram till henne, tryckte hårt hennes hand. Jag fick stå där och säga hejdå till min dotter. Fick säga åt henne att allt var bra, att det skulle bli bättre, de jobbade alla på att hon skulle få må bra igen. Tillslut fick jag faktiskt säga att det var okej att släppa taget. Sov du, sa jag till henne. Och så sövde de ner henne. Och det var ta mig fan det hemskaste och jobbigaste jag varit med om. Där och då trodde jag inte att de skulle lyckas få liv i henne igen ärligt talat. Jag trodde att jag nu fått säga hejdå till min dotter, att hon en sista gång fått höra att jag älskar henne.

En försmak av sommaren

Lämna ett svar

Det har verkligen varit fint väder här i Eksjö i helgen. Mycket sol och hög värme. Jag har passat på att ligga ute på verandan och solat en hel del. Danii satte sig hellre i skuggan med hans dotter och plaskade i plastpoolen. Mycket isglass har det blivit till oss alla. Och igår mumsade vi i oss vaniljglass, grädde med jordgubbar / bananer. Riktigt gott!

Hundarna har varit så varma hela helgen så det har nog varit lite för varmt för dem skulle jag tro. Men jag har trivts. Och så har det börjat komma upp lite i grönsakslandet! Lite blast från potatisarna har börjat skymta fram. Så roligt, tycker jag! Att få följa hela processen.

Är det såhär livet ska vara? Så fridfullt, så magiskt och så okomplicerat? I så fall vill jag ha mer av den varan, tack! Mycket av mitt liv är upp och ner. Mycket som fortfarande behöver ordnas upp. Men, med hjälp av Danii och bland annat från socialtjänsten och psykosociala teamet på vårdcentralen såväl som från några nära vänner så borde mycket rätta till sig så småningom. Men jag är så tacksam för den här helgen. Vi har förvisso gjort saker både inne och ute men… som vi har njutit av vädret och verkligen insupit en försmak av sommaren. Jag älskar att bo såhär i ett hus med lite avskildhet och massor med trädgård. Så magiskt och jag älskar att kunna ge tjejerna en sådan uppväxt efter allt som de har varit med om. Jag älskar att jag fått den möjligheten nu.

Min kärlek till Danii: Ett år och fyra månader

Lämna ett svar

Idag firar jag och Danii 1 år och 4 månader som ett par. Och otroligt vad tiden har gått. Det är verkligen inte klokt vad jag älskar den mannen. Han gör verkligen allt för att jag ska känna mig älskad, sedd, hörd såväl som att jag ska finna en trygg famn att vila i. För det behöver jag. Det här året mer än någonsin. Det har varit ett turbulent år på många sätt men ändå har jag lyckats hitta ett lugn, tack vare honom. Daniel är allt vad jag behöver. Han är omtänksam, han är schyst, han är verkligen den som ligger steget före. Han bromsar mig när det behövs, han puschar när det behövs. Han har nära till skratt, och hans leende får mig att smälta av glädje och kärlek. Han får mig att tro på mig själv, någonting som jag haft svårt för tidigare. Danii är verkligen … mitt allt.

Ett brev till Danii

Älskling, nu riktar jag mig till dig. Jag kan inte nog beskriva min kärlek för dig. Jag får inte ner allt jag känner för dig i ord. Men, min kärlek till dig är oändlig. Min kärlek till dig kommer aldrig att ta slut. Jag älskar dig, till oändligheten och vidare. Jag älskar att titta på dig i smyg, se hur du blir så fokuserad när du håller på med din hobby. Jag älskar att se dig tillsammans med barnen, både dina barn och mina barn. Du gör ingen skillnad på dem. Det gör mig så otroligt glad, du har tagit till dig mina barn till ditt hjärta. Och vad bättre är, de har en underbar manlig förebild i dig. Du har hjälpt mig mer än vad terapi och psykologer kunnat göra. Du, bara av att finnas vid min sida, har gjort mig trygg igen.

När jag vaknar på natten av en mardröm av tidigare upplevelser (trauman) så finns du där. Du håller om mig, tröstar, smeker mitt huvud tills jag är lugn och återigen somnar. När jag upplever någonting under dagen som triggar igång mina minnen av trauman så lägger du allting annat åt sidan och bara finns vid min sida. Du kämpar för mina barns rätt till en trygg skolgång – precis lika intensivt som mig. Du kämpar med näbbar och klor för att barnen ska ha ett bra liv, tillsammans med oss. Jag älskar dig för att du så outtröttligt finns vid vår sida.

Vi har hunnit med mycket under den här tiden som sagt, dels så har vi hunnit flytta ihop. Och det är en sådan ynnest att få somna vid din sida varje kväll. Att få ligga med huvudet på din axel, handen på ditt bröst och bara somna så. Det är det bästa med hela dagen. Tack älskling för att du finns vid min sida. Tack älskling för att du stannar. Tack älskling för att du valde dela livet med mig. Jag kommer alltid att välja dig, alltid vara vid din sida. Alltid kämpa för alla våra barn, vid din sida. Du är och kommer alltid vara min stora kärlek.

Live-sändning om Turners syndrom och erfarenheter i vården

Lämna ett svar

Torsdagen den 30 maj klockan 19.30 kommer jag att sitta och sända live via Facebook. Vad jag kommer att prata om? Om Turners syndrom, hur det dels är att växa upp med den diagnosen, hur det är att vara en anhörig till någon som har Turners syndrom. Men jag kommer också att lyfta allt kring hur vården behandlat oss, hur okunskapen är inom vården och i barnomsorgen / skolan.

Vad är då Turners syndrom? Jag drar det lite kortfattat, det är en kromosomavvikelse som drabbar flickor då det är hela eller delar av ena X-kromosomen som fattas. Man räknar med att av 100 foster där fostret har Turners syndrom är det bara två som överlever tiden i moderns mage och föds levande. De två stora symtomen är kortvuxenhet (i allmänhet blir man cirka 20 cm kortare än vad normalpopulationen blir) och infertilitet (som drabbar 98% av alla med Turners syndrom). Av de som blivit gravida så är missfallsrisken uppe vid 45%.

Jag var en av få som fick igång en spontan pubertetsutveckling. Jag ingår i de där 2% som lyckats bli gravid, spontant – inte bara en gång utan sex gånger. Fyra av dessa graviditeter slutade med att jag födde mina fyra underbara flickor. Två missfall har jag också varit med om.

Jag tänker att ni får mer än gärna ställa era frågor och tankar kring Turners syndrom så svarar jag på dem under liven. Är det någonting specifikt du gått och tänkt på kring Turners syndrom, eller bara spontant vill veta mer om..? Ställ dina frågor, dela med dig av dina tankar. Vill du inte att dina tankar / frågor ska vara offentliga så kan du mer än gärna mejla mig på info.annica@gmail.com så kommer de frågorna och tankarna vara anonyma.

Riktigt varm söndag

Lämna ett svar

Idag har det varit riktigt varmt härhemma. Så pass att vi fyllde upp en pool med vatten så både djur och barn kan doppa sig, kyla ner sig lite och sådant. Även jag ställde mig däri en stund för att kyla ner mig. Men oh, så härligt väder det ändå är! Jag älskar det här. Vi har ju dessutom satt vårpotatisen idag. Så nu hoppas vi på mycket potatis. Imorgon åker tjejerna till deras pappa och är där i 8 dagar. Men på ett sätt känns det så tokfel just nu. Michaela blir 4 år på tisdag och jag kan inte vara med henne, fira henne och allting – på hennes födelsedag. Vi kommer fira den kvällen då de kommer till oss men.. Känns ju inte riktigt på samma sätt då om ni förstår? Vi gör dock det bästa av situationen.

Skurugata och Skuruhatt

Lämna ett svar

Idag åkte vi till Skurugata, cirka 1 mil ut från Eksjö centrum. Där gick vi i en ravin och barnen tyckte att hela sträckan var värd all svett, all energi det tagit dem att gå – när de fick se utsikten från Skuruhatt. Men det är riktigt mysigt att hitta på såna här saker, eller hade kunnat vara det om inte barnen tjatade så. Det var för varmt, så de ville inte ha sina jackor (men inte bära dem heller). Det var långt att gå, tyckte de – men pinnade på riktigt bra i alla fall. Michaela ville bli buren, men jag kände att i den terrängen var det bäst om hon gick själv och vi höll handen istället, för tänk om jag skulle ramla när jag bar på henne? Hundarna var givetvis med på den här promenaden och oj, vad de gillade det. Men det var ändå tur att vädret inte var så otroligt varmt av sig idag, jag tyckte det var ganska klockrent att gå där idag. Inte för varmt men inte för kallt heller. Tror nog vi blev varma av att vi rörde på oss så mycket snarare än på grund av värmen i vädret.

Imorgon ska vi sätta lite vårpotatis i vårt nyplöjda grönsaksland. Önska oss lycka till!

Besök av polisen

Lämna ett svar

Mina tre stora tjejer (Samantha, Mary och Ebba) går på Diamanten, det är en slags gruppterapi för barn som haft / genomlevt olika slags trauman i livet kan man sammanfatta det som. Idag hade de haft besök av polisen, vilket de verkligen tyckte om. Sitta och äta mellanmål med dem, bombardera dem med frågor och sedan provsitta i polisbilen. Jag hoppas verkligen att tjejerna får en positiv upplevelse av polisen så att de vågar anmäla saker/brott om de är med om någonting. Jag hoppas att de litar så mycket på polisen att de verkligen vågar. Än så länge så är jag otroligt glad och stolt över att de fortfarande kommer till mig med det mesta som de tänker på, att de kommer till mig i första hand och att det är mig de väljer att anförtro sig åt – i allt. Jag känner mig så otroligt stolt över hur fina tjejer jag har och som jag uppfostrat så gott som på egen hand.

Äntligen är det över!

Lämna ett svar

Nyss klev jag av mitt sista pass för helgen. Det har varit riktigt tungt och jobbigt, mycket mer än det behövde vara. Men ska inte gå in så mycket på detaljerna kring varför mer än att det skrevs en del avvikelser (sådant vi måste rapportera om inte allt gått rätt till) i helgen. Men nog om det! Den här vyn – när man närmar sig hemma igen, den är allt bra skön. Det är i det gula huset jag och min familj bor i. Och som vi trivs här!

Just nu så längtar jag efter morgondagen. En dag där jag får vila upp mig, återhämta mig och helt enkelt bara.. samla krafterna igen. Det behövs – på mer än ett sätt. Kanske läsa lite i den bokserie jag påbörjat (för vilken gång i ordningen det nu blir..). Eragon heter den och serien är magiskt bra, tycker jag. Handlar mycket om kärleken till familjen, drakar, alver, dvärgar, trolldom, girighet och att slåss mot fiender som haft makten på tok för länge. Vilket som, så blir det inte mycket gjort rent praktiskt.

Kväll och dubbeldelad helg

Lämna ett svar

Nu så! Nu börjar snart min extremt tunga arbetshelg. Eller ja, jag får hoppas att den går smidigt till i alla fall utan för många sjukanmälningar och sådant som kan ställa till det. Jag går på första passet idag klockan 13. Slutar klockan 21 ikväll. Imorgon (och på söndag) jobbar jag 8-13 och 16-21. Det kommer verkligen kännas i kroppen på söndagskvällen. Men, samtidigt har vi en sådan här helg på… 10 veckor så det är ju överkomligt. Framförallt som jag var ledig igår och kommer att vara ledig på måndag också. Tänkte att jag skulle försöka mig på att göra en sådan där.. ”min arbetsdag” i bilder någon dag. Vore lite kul att se hur mycket jag faktiskt gör på jobbet. Vad anser du om det?